Paul Auster "Resor i skriptoriet" Albert Bonnier Förlag 2006 (144 sidor)

Läste först halva boken, tog sedan ett par veckors paus, och svalde därefter resten. Tror det var ett bra grepp. För mycket i ett svep hade nog inte varit bra för någon. Den klaustrofobiska känslan hade blivit påträngande, frågorna för många. Vilka är de gestalter som kommer och går? Är de faktiska besökare eller huvudpersonen, Mr Blanks, hjärnspöken?

Med en retsam lätthet, enkel meningsuppbyggnad, dukar Auster upp en detaljrik miljö och dess berättelse. Rummet är spartanskt. Mr Blank upprättar rutiner och utforskar möblernas självklara men också väl dolda funktioner. Byter kläder varje morgon, från blå- och gulrandig pyjamas till helvitt från topp till tå. Vita sneakers, vita nylonsockor, vita byxor och vit skjorta med button-downkrage, precis som överenskommet. Sen omvänd procedur när dagen blir natt.

Han studerar fotografier på skrivbordet, antecknar de namn som kommer på tal, läser manuskriptet. Tar långa disciplinerade skridskoskär över hela det hala golvet. Snurrar, sittandes i kontorsstolen. Men huruvida dörren är låst eller inte, lyckas han aldrig ta reda på.

Han vet inte vad som finns utanför dörren, inte heller på andra sidan det igenbommade fönstret. Ibland hör han en fågel, oklart vilken art. Han gissar att platsen är belägen vid havet. Och han hör talas om en park. Han får det till och med bekräftat: det finns en park i närheten.

Han interagerar med en strid ström besökare, samtliga känns igen från Austers tidigare verk. Vissa bokar tid, andra dyker bara upp. Med mat och värme, men ibland också med list och illa dolda avsikter – inte alltid goda. Med kniviga uppgifter, luddiga antaganden och rena förhör.

Mr Blank är förvirrad och ibland påtagligt irriterad över sakernas ting. Främst över att hans minne är förlorat, att han är just blank. Men trots detta får jag känslan av, att helt missnöjd; det är han inte. För någon form av rättvisa lär ha skipats.

Manuskriptet, det halvfärdiga hantverket, ger honom ingen ro och det stör honom. "Det är ju bara ord, intalar han sig, och när fick ord en sådan makt att de nästan skrämmer ihjäl en människa? Det här duger inte, mumlar han med låg, knappt hörbar röst. För att samla styrka upprepar han samma med mening med sina lungors fulla kraft DET HÄR DUGER INTE! Oförklarligt nog ger detta plötsliga ljudutbrott honom mod att fortsätta".

Det skulle kunna vara beskrivningen av Austers egna ord. De kryper in under skinnet, förvirrar och fängslar. Och sen symboliken som aldrig sinar. Mr Blank skulle kunna läsas som en symbol för författaren i vid bemärkelse. Besökarna som de gestalter författaren använt - utnyttjat eller utvecklat - i sina romaner genom åren. Och berättelsen som helhet, med de återkommande associationerna till utrikespolitiken, som en metafor för USA idag.

Jag gillar den. I "Resor i skriptoriet" är Auster mer besatt av sitt eget skrivande än någonsin, han är tillbaka på hemmaplan - i skildringarna av aktiviteten inuti människor. Det är tungt och stundtals nattsvart, men det funkar.

MS, januari 2007